rosakatten

Mama never told me love would leave me so damn blue...

Mama never told me love would leave me so damn blue...

Jag och min kompis har kommit fram till att våra ”i-princip-ex” (två idiotnördar) har samma störning. (Jag och kompisen har fetisch på nördar eftersom vi gillar smarta killar med särintressen. Nu råkar just dessa nördar vara idioter också.)

Minsta gemensamma nämnare för våra idiotnördar:  

• en fascinerande talang för att räkna matte
• tragiska barndomstrauman (den stora ursäkten)
• väldigt få kontakter med den sociala världen utanför
• orealistiska kvinnoideal, hellre porr än äkta vara
• en vana att göda sina egon genom att göra oss illa
• en oförklarlig dragningskraft som gör det omöjligt för oss att säga upp kontakten trots otaliga anledningar

Ska vi, lite glamouröst, kalla det Carrie/Mr Big-syndromet? Eller är det bara allmänt skabbigt? (Mr Big är ingen klassisk nörd, men ni fattar...)

De fem frågorna som jag och kompisen har sökt svaren på genom åren: 

Fråga 1:

Varför uppskattar inte våra nördar att vi är deras enda (flick)vänner och behandlar oss därefter?

Svar:
Våra puckonördar har lyckats lära sig allt i livet utom att en sund relation innebär ett meningsfullt utbyte. För dom handlar det om att tävla och försöka vara minst sårbar i relationen. Tydligen kan man vara 25+ och tro att relationer handlar om att sätta sig på den andra och om att ha minst att förlora i känslokapital....

Fråga 2:
Varför är dom snälla ena dan och taskiga andra dan?

Svar:
Att vara snäll ena dan och sedan vara förbryllande taskig i direkt anslutning till föregående snällhet är en fin gammal manipulationsteknik för att få ett bra psykologiskt grepp över någon. Men jag stannar inte vid denna vedertagna förklaring.

Logiken är följande: Syftet med att göra oss svartsjuka på lek eller ”ge oss bantningstips” är att testa hur pass ledsna vi blir. 

Syftet är dock inte enbart att testa var gränsen går. Om man kan göra en person ledsen hela vägen rakt in i hjärtat, då har man ett kvitto på att den personen bryr sig om en. Det hela går ut på att provocera fram en reaktion.

Och naturligtvis säger jag och min kompis ifrån ideligen och hotar tomt med att säga upp kontakten vid varje incident. Vi brukar utgå ifrån att "den här gången har vi verkligen sagt ifrån: At first I was afraid; I was petrified...na na na... girlpower girlpower... na na....eh.... öh?"

I själva verket har vi inte åstadkommit något annat än att idiotnördarna är utomordentligt nöjda då deras egon pöser upp till ytterligare dimensioner. När dom vill mäta hur mycket vi bryr oss om dom, då sårar dom oss och kollar hur pass hårt det tar. Ju ledsnare vi blir, desto mer smickrande för dom.

Idiotnördarna behöver tydligen denna kick. De känner sig inte hyllade av övriga världen, och deras liv går ut på att bevisa att de egentligen är bättre än alla andra, samt att det är dom själva som har valt detta utanförskap. De behöver bekräftelse. Trist att dom inte testar vetenskapligt hur pass glada vi blir av att dom är kärleksfulla i stället... Men varför testa nya grejer när det gamla receptet funkar så bra på oss?

Fråga 3:
Varför står vi ut med dom?

Svar:

Jag lovar att återkomma med ett svar efter en sisådär 10 års terapi och analys. Möjligen är det nåt tjall med min egen uppväxt - ensambarn och allt.

Fråga 4:
Varför går det inte att säga upp kontakten trots att det vore bäst för alla inblandade?

Svar:
Anledningen till att det inte går att klippa med dom kan delas in i kategorier:  

a)      Det är synd om dom. "Han har ju ingen annan än mig som förstår honom".

b)      De har ju inte haft samma möjligheter till personlig utveckling, knäpp uppväxt – måste man ju förstå, "han är ju som han är",  "det är ju inte illa ment, bara lite social inkompetens", "ingen är perfekt".... osv

c)      Det är ju synd att sabotera sitt nätverk, för man hjälper ju varandra och vänner är bra att ha. Särskilt nördar - Alla flickor borde ha en. (En normal kärleksfull nörd, that is) 

d)      Ok, sanningen: Vi som medelmåttiga akademiker ser upp till dem och deras prestationer.

e)      De är ju väldigt speciella som personer och de är intressanta att prata med. (I skarp kontrast till alla mainstream-människor man känner, som iofs är normala att ha att göra med.)

f)        Den onda cirkeln: Man vill liksom inte erkänna att man har lagt år av energi förgäves på en idiot, så därför ursäktar man hans beteende inför sig själv. Det var nog sista gången, nu har han lärt sig att jag sticker om han inte... (yeah right!)

Fråga 5:

Vad är det för fel på mig och kompisen som dras till dessa idiotnördar? Vad är det för ett konstigt missbrukarbeteende vi uppvisar i relation till dessa killar?

Svar: Den uppsättning defekter hos mig och polarn som ligger till grund för vårt dumma agerande kan delas in i följande kategorier:

a)      Vi är för snälla och har en orubblig tro på personlig utveckling.

b)      Vi förväxlar svaghet med styrka ”jag är stark som tål att ta skit, tur att detta inte händer någon liten fjortis i string som tror att analsex är ett minimikrav för att få ha pojkvän”. Detta är för övrigt fett självbedrägeri. Sanningen: Det är bara mesiga korkade brudar som tar samma skit år efter år. Och det är precis vad vi två är i denna situation med dessa idiotnördar.

c)      Vi har vant oss. Vi beter oss som två heroinister!

d)      Vi verkar gå igång på den outtömliga ouppnåelighet som dessa killar erbjuder. (Carrie-sjukan)          

e)      Vi vill väl gärna ha någon att se upp till. Vilket är det mest patetiska av allt. Man är väl ingen liten unge heller. För vi har väl växt ifrån NKOTB-syndromet?

För att citera Carries voiceovers: "Did I ever really love Big, or was I addicted to the pain…"


Akta er för idiotnördsyndromet, flickor! Det är inte värt besväret. Jag lovar att det kryllar av bra killar, eller varför inte tjejer, där ute och det enda som en idiotkille bidrar med är att hålla en bra kille på avstånd. Den fetaste otjänst man kan göra sig själv är att försöka förklara "Kärlekskunskap, 5p" för en idiotnörd. Älska någon som fattar grunderna i stället.
 
Er vän i cyberrymden,
rosakatten

P.S. Kommentarer mottages tacksamt D.S
Bilden är från www.graphicwitness.org

så sant,
suveränt skrivet!

Håller med kompisen, helt lysande skrivet. Hela jag ryser av igenkännande. Fast i mitt fall är det ngn sorts patetisk besatthet då föremålet för mina känslor inte tycker om mig ens som en kompis (fast han påstår att vi är goda vänner). Han har inget emot att använda mig som någon sorts avreageringsobjekt när han mår dåligt och sedan spela förvånad när jag blir ledsen. Ett beteende som har blivit allt frekventare med åren.
I övrigt passar varje beskrivning i ditt inlägg på honom också, som hand i handsken.
Det är obegripligt att jag, som ändå anser mig själv vara sansad person, ska vara så patetisk när det gäller honom. Hoppas det går över snart...jättesnart. (Har hållit på såhär i fem år nu)

oj vad huvudet på spiken! helt paff. jag har en jättefin pojkvän nu, men återhämtar mig fortfarande från senaste nörd-förhållandet..

Väx upp så går det över!

Har du sett hur ursexig den ena nobelpristagaren i fysik är?? Åååh. Jag har tänkt att blogga om honom, nu måste jag ju göra det!

Stackars alla flickor och pojkar som råkar ut för idiotnördar.

Egentligen tror jag inte de är genuint elaka, manipulativa monster utan mest känslomässigt omogna människor med samma önskan om och saknad av kärlek som alla andra.

Bakom varje cyniker finns ofta en besviken romantiker med ett stort och varmt hjärta. (Är det farligt att vara idealist i kärlek?)

Kärlek å respekt och mognad å kommunikation går hand i hand :)

Kram