En liten bit till...
Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver ur ett heterosexuellt perspektiv om hur olika spelregler gäller för (unga) killar och tjejer på www.lindaskugge.se
De tar bland annat upp frågan om hur tjejer koncentrerar sina liv kring att tävla järnet med andra tjejer för att få ha en pojkvän som alla tjejkompisarna är avundsjuk på. Målet är att behaga en kille så mycket att han vill stanna hos henne, och inte bara över en natt. Men för att lyckas ro det i land, gäller det att vara ”lagom”.
För präktig som tjej innebär för liten sannolikhet att hon kommer att ge honom sex. Ingen pojkvän.
För promiskuös som tjej innebär för stor sannolikhet att hon kommer att ge honom sex....och alla andra... En kille vill ju helst inte att hans fina flickvän ska var en sk kollektiv vara. Ingen pojkvän.
Visst, promiskuitetsförbudet gäller delvis killarna också i deras jakt på romantik, men de riskerar åtminstone inte att kallas hora. De kallas players och de lyckas ibland vara någon som andra killar ser upp till. Detta gäller knappast för tjejer. Tjejer ska helst vara splitternya, obruten originalförpackning, inga second hand-varor där någon annan har varit. Precis som den nyinköpta bilen som störtdyker i värde så fort man satt nyckeln i tändlåset.
Emma och Mathilda fortsätter: Vi måste tänka så jävla mycket innan vi gör någonting. Det är därför vi är så jävla sönder i huvudet. Det är ännu, anno 2006, en utopi att tjejer, som Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, kan ha sex på mäns vis. Tjejer som ”tar för sig” döms hårdare än män som ”tar för sig”. Detta gäller på krogen, i sängen, i skolmiljön, på jobbet, i styrelserummet...
Emma och Mathilda bygger ut sitt resonemang genom att beskriva hur män har en förmåga att (be)döma kvinnor. Och kvinnor har en förmåga att suga åt sig skiten som svampar och anpassa sig för att nå självförbättring med målet att öka sina chanser att få en pojkvän.
Alla tjejer blir någon gång under sitt liv kallade”hora, slampa, skabbig, äcklig, ful, tjock”, av en kille. Dessa ord har, som Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver, makten att utforma kvinnor i vårt samhälle. Vi blir utseendefixerade och plötsligt handlar allt om kläder, smink och hur man snabbast ska gå ner i vikt och ta världen med storm. För att vi (!?!) ska känna oss nöjda med oss själva.
Emma och Mathilda beskriver vidare hur, som om inte det vore nog, man som tjej plötsligt börjar ta dessa idiotkillar på orden. Jag kanske är ful? Jag kanske är tjock? Vissa tjejer börjar skära sig...
Jag har då hittills aldrig hört om ett fenomen med en massa killar som kontinuerligt återskapar en självskärarkultur, även om det naturligtvis finns en hel del killar som skär sig och som jag skulle vilja ge en kram. (Mejla mig om jag har fel.)
”Unga tjejer som skär sig själva för att de mår dåligt” har ju redan på något sjukt sätt blivit uttjatat. Det är liksom något klyschigt över tjejen som börjar skära sig för att hon känner sig som ett ufo och bär på en outhärdlig smärta av att känna sig osynlig.
- En smärta så stor att den kräver ett fysiskt uttryck, sipprande vackra blanka röda droppar. Ett sår som svider satan i harmoni med själen. Ett hjärta som krossas, av en kille, av en kultur som kräver att man passivt sitter och väntar på att godkännas. Bredvid ligger en tjejtidningsartikel upslagen, där man kan läsa om hur vackert det är med självförtroende som syns på ytan.
Emma och Mathilda, tack för att ni tar upp denna fråga, brudar!
Men vi får inte glömma att det faktiskt är vi tjejer som tillåter killarna att splittra oss, om man ska se på det krasst. Då vi skyller på killar och säger att vi hatar män, att de står för all ondska, t.o.m. att de är djur, ger vi dem rent logiskt makten för den rådande ordningen i present. Genom att skylla ifrån oss överlämnar vi kontinuerligt makten åt män. Och vi fortsätter att agera utifrån vår underordnade position, eftersom vi tror att vi kan vinna något på det. Ett bröllop? En glamorös "allakillarsdrömtjej/rik hemmafru-status som alla andra tjejer avundas?
Det bästa är att fråga sig själv vad man får ut av att ställa upp på skiten? Det är ju genom att vi ställer upp på att tävla med andra tjejer som killarna får som dom vill och lyckas behålla makten. – De är subjekt enbart genom att vi görs till objekt. Vi bekräftar deras makt genom att fjolla oss.
Kanske behöver inte patriarkatet krossas genom en välplanerad kupp? Det kanske räcker med att vi skiter blankt i de idiotiska krav som heteronormen lägger på oss i form av utseendesfixering och passivt fnittrande? Visst, vi heterosexuella tjejer vill gärna träffa en trevlig kille att vara med. Men till vilket pris, liksom? Är det inte dags att vi börjar känna efter vad vi själva mår bra av och genomför de projekt som är viktiga för oss? Behöver vi verkligen män för att känna oss älskade? För att känna att vi har uppnått något?
Det gäller att komma till den punkt då man bara kan skratta åt en kille som försöker få en att känna sig ful och otillräcklig för honom. Det ligger liksom ingen äkta prestige i att bli godkänd av en utseendesfixerad kille. Vem är han att bedöma det?
Det är liksom inte en frågeställning för mig hur någon annan person tycker att jag ser ut. Ibland sminkar jag mig för att jag trivs med det, ibland har jag viktigare saker för mig att bry mig om. Sen kan idiotkillarna tycka vad de vill. Haha.
Jag är stark och smart och jag vågar. Jag vill, jag kan, jag törs! Jag kämpar för att nå mina mål som jag själv har satt upp. Sen kan idiotkillarna kalla mig okvinnlig, bitchig och oattraktiv om dom vill.
Jag glider vidare...
/rosakatten
P.S. Om du som tjej känner igen dig i rävsaxen mellan att vilja nå någonstans och att känna ett kollektivt osynligt motstånd så fort du försöker ta för dig: Du är inte ensam!
Jag vill kanske egentligen att folk ska tro att det är en medfödd gåva att folk lyssnar på mig. Det är det inte. Jag har fått kämpa. Och jag kan ge mig fan på att jag har kämpat tio gånger så hårt som mina manliga gelikar. Att jag som pytteliten kort tjej öppnar käften går helt emot vad omgivningen förväntar av mig. Man bryter normen vilket skrämmer skiten ur folk så fort man piper minsta lilla.
- Ursäkta, men jag hade tänkt att existera lite här om det går bra.
Nope, jag hatar inte män (ödslar inte tid på sånt ;) Däremot är jag för strikt meritokrati.
Så ge inte upp, alla underbara härliga störtsköna brudar som vill, som kanske ännu inte har listat ut hur man gör, men som varje dag tar för sig en liten bit till...
Antar att Farbror Neon är i farten igen....
1) Vadan detta nick? Möjligen är det en referens till låten "Ask for Answers" med Placebo. Det är en utmärkt låt och det smärtar mig djupt att du har lyckats missuppfatta texten å det grövsta!
Korrekt text:
dogboy, media whore
it's who the hell you take me for...
Eller du kanske gillar det där med att behöva din hora?
2) Datum sätts ut automatiskt, lite grann det som är poängen med bloggning, så jag har lite svårt att förstå din fråga.
3) Tack för komplimangen. Åh, vad min blogg är fin och bra :)
Du borde skaffa dig ett bättre självförtroende. Då skulle du inte känna det här patetiska behovet av att skriva om "förtryckande" män, "patriarkat" osv...
Bra poäng, Arshsle!
Bättre självförtroende är ett mål vi alla skulle må bra av att uppnå. Girlpower!
Vad beträffar patriarkatet är det nog tyvärr så att det inte är något jag själv har hittat på.
Om du surfar in på Statistiska Centralbyråns hemsida och kollar lite på:
- könsfördelningen i olika yrkeskategorier eller
- våld mot kvinnor eller
- föräldraledigheten eller
- det obetalda arbetet i hemmet eller
- varför inte löneskillnader...
...så kanske du har lättare att förstå vad jag menar.
Huruvida det är patetiskt eller inte att lägga märke till den könsmaktsordning som faktiskt existerar är väl en smaksak och där tycker vi lite olika.
Men statistiken talar sitt tydliga språk. Och jag väljer att kommentera den på mitt eget sätt.
Kram och lycka till i framtiden,
Rosakatten
Ja du Arshsle... jag kanske snarare skulle föreslå dig att skaffa dig ett bättre självförtroende, så du inte behöver provoceras av människors rätt att tycka fritt. För övrigt så tycker jag, trots att jag för det mesta håller med om mkt på den här bloggen, att social kompetens har sina fördelar. Ditt inlägg hade garanterats tagits på större allvar om du hade uttryckt dig mer civiliserat. Alla är inte lika storsinta och förlåtande som Rosakatten