Time-out för nannysarna
Time-out för nannysarna
Hej älsklingar!
Vad kul att så många har kollat in min blogg! Evigt tack till Linda Skugge som rekommenderade mig i sin blogg på aftonbladet.
Just ikväll har jag typ fillijoner grejer att fixa och blogga is not one of them... men nannyprogrammen har provocerat bloggarnerven så länge nu att jag... ja, tappar kontrollen över mig själv... och nu bloggar jag uppenbarligen hursomhelst... *skratt*
Till saken!
Nannys... Är det någon av er som har försakat livets väsentligheter och sett nannyprogrammen?
Givetvis är nannysarna riktiga KvinnoKvinnor som är experter på att ta hand om barn. Vore kul att se en manlig nanny nån gång. Hela nannygrejen är så himla stereotyp att jag inte ens orkar blogga om det.. Men det som denna blogg ska handla om är:
Den uppfostringsfilosofi som ligger till grund för den metod som nannysarna oberoende av varandra verkar tillämpa, förmodligen genom någon sorts konspirationsdoftande överenskommelse, stör mig sk*tmycket.
Hej älsklingar!
Vad kul att så många har kollat in min blogg! Evigt tack till Linda Skugge som rekommenderade mig i sin blogg på aftonbladet.
Just ikväll har jag typ fillijoner grejer att fixa och blogga is not one of them... men nannyprogrammen har provocerat bloggarnerven så länge nu att jag... ja, tappar kontrollen över mig själv... och nu bloggar jag uppenbarligen hursomhelst... *skratt*
Till saken!
Nannys... Är det någon av er som har försakat livets väsentligheter och sett nannyprogrammen?
Givetvis är nannysarna riktiga KvinnoKvinnor som är experter på att ta hand om barn. Vore kul att se en manlig nanny nån gång. Hela nannygrejen är så himla stereotyp att jag inte ens orkar blogga om det.. Men det som denna blogg ska handla om är:
Den uppfostringsfilosofi som ligger till grund för den metod som nannysarna oberoende av varandra verkar tillämpa, förmodligen genom någon sorts konspirationsdoftande överenskommelse, stör mig sk*tmycket.
Programmet handlar alltid om en familj där samtliga familjemedlemmar beter sig som försöksutskrivna mördarpsychon med allvarliga fel på serotoninnivåerna i huvet. Strax anländer en Nanny som verkligen förstår sig på och familjen botas genom att Nannyn:
- Talar om för Mamma att det inte hjälper att skrika.
- Talar om för Pappa att han måste Hjälpa Mamma med ungarna (precis som om det Egentligen är Mammas ansvar.).
- Belönar barnen med små färgglada magneter, klistermärken eller nån annan töntig "förstärkning", för att låna ett begrepp från amerikansk behavioristisk inlärningspsykologi som förövrigt har sin grund inom hunddressyr och som jag själv finner totalt vidrig att tillämpa på människor.
- Bestraffar barnen genom att de får sitta och vara ledsna själva på en stol eller trappsteg eller på rummet. Det kallas Time-out.
Jag har inga barn. Vet inte om det är min grej. (Verkar farligt för karriären det där med familjeliv.) Men jag kan fatta om ungarna är superjobbiga ibland och att många småbarnsföräldrar har svårt att hantera sina små vrålmonster.
Däremot har jag viss erfarenhet av hunddressyr. Den skulle belönas med godis och bestraffas med ett hårt "FY!". Till slut var den hunden så lydig att den gjorde sina behov på kommando. Det måste vara lydnad i sin mest fullkomliga form.
Min fråga är om det, enligt Nannysarna, är skillnad på hunddressyr och barnuppfostran?
Hur kan det vara okej att uppfostra barn genom att belöna, bestraffa och dressera?
Hur kan man bestraffa en tvååring som kastar leksaker med att h*n får sitta och tänka över sitt misstag under fem minuter på ett trappsteg och begära att vederbörande ska be Mamma om ursäkt för sitt utbrott efter straffets slut?
Jag kan absolut ingenting om barn, har inte ens syskon, men så kan man väl för helv*te inte behandla barn? Fattar en tvååring poängen med time-out? Eller blir ungen bara ledsen och förvirrad, känner sig övergiven och kanske inte ens kopplar samman brottet att "vara jobbig" med straffet att bli övergiven?
Jag vet inte vad man gör med en tvååring som kastar plastgrejer, men att sätta det lilla monstret i time-out känns väldigt fel och grymt. Ska man lära barn att lösa relationsproblem på det viset?
Det kanske är en utopi att det skulle fungera. Man är väl naiv tills man får barn själv. Men jag skulle aldrig vilja uppfostra mina ungar till att "lyda" och att lära sig att acceptera att dom kompromisslöst blir bestraffade och ignorerade i time-out vid regelbrott. Möjligen skulle jag själv gå ut ur rummet och ta en time-out om jag känner att jag är på väg att explodera av frustration. Tvååringar som kastar leksaker kan väl driva vem som helst till vansinne.
Är det bara jag som tycker att folk ska ge f*n i att skaffa ungar om dom inte kan uppfostra dom på ett kärleksfullt sätt?
Mina barn ska lära sig att tänka själva och sätta sig in i andras känslor och diskutera och säga vad dom tycker och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Mina barn ska inte acceptera några former av förtryck. Dom ska inte få en förenklad världssyn där man har två val, lyda eller time-out. My way or the highway!
....Även om det förmodligen är enklare att vara förälder med Nannymetoden. Kanske tycker nannysarna att barnuppfostran är till för att passa föräldrarna?
Nej, nannysarna borde f*n skjutas.
Puss på er alla!
Särskilt ni som kämpar för en värld där man respekterar varandras känslor och försöker förstå varandras åsikter,
rosakatten
- Talar om för Mamma att det inte hjälper att skrika.
- Talar om för Pappa att han måste Hjälpa Mamma med ungarna (precis som om det Egentligen är Mammas ansvar.).
- Belönar barnen med små färgglada magneter, klistermärken eller nån annan töntig "förstärkning", för att låna ett begrepp från amerikansk behavioristisk inlärningspsykologi som förövrigt har sin grund inom hunddressyr och som jag själv finner totalt vidrig att tillämpa på människor.
- Bestraffar barnen genom att de får sitta och vara ledsna själva på en stol eller trappsteg eller på rummet. Det kallas Time-out.
Vad håller nannysarna på med?!?
Jag har inga barn. Vet inte om det är min grej. (Verkar farligt för karriären det där med familjeliv.) Men jag kan fatta om ungarna är superjobbiga ibland och att många småbarnsföräldrar har svårt att hantera sina små vrålmonster.
Däremot har jag viss erfarenhet av hunddressyr. Den skulle belönas med godis och bestraffas med ett hårt "FY!". Till slut var den hunden så lydig att den gjorde sina behov på kommando. Det måste vara lydnad i sin mest fullkomliga form.
Min fråga är om det, enligt Nannysarna, är skillnad på hunddressyr och barnuppfostran?
Hur kan det vara okej att uppfostra barn genom att belöna, bestraffa och dressera?
Hur kan man bestraffa en tvååring som kastar leksaker med att h*n får sitta och tänka över sitt misstag under fem minuter på ett trappsteg och begära att vederbörande ska be Mamma om ursäkt för sitt utbrott efter straffets slut?
Jag kan absolut ingenting om barn, har inte ens syskon, men så kan man väl för helv*te inte behandla barn? Fattar en tvååring poängen med time-out? Eller blir ungen bara ledsen och förvirrad, känner sig övergiven och kanske inte ens kopplar samman brottet att "vara jobbig" med straffet att bli övergiven?
Jag vet inte vad man gör med en tvååring som kastar plastgrejer, men att sätta det lilla monstret i time-out känns väldigt fel och grymt. Ska man lära barn att lösa relationsproblem på det viset?
Borde det inte funka om man konfiskerar leksaken och säga att h*n får tillbaka den om h*n lovar att leka snällt och att det är farligt att kasta runt vassa plastgrejer och därför lägger vi den i lådan så länge.
Jag blir jä*ligt upprörd när nannysarna rekommenderar föräldrarna att dressera sina barn enligt Nannymetoden. Det känns nästan justare att själv bli upprörd och säga att mamma/pappa blir verkligen jätteledsen när du gör så där. Jag fick den i huvudet och det gjorde jätteont, titta värsta märket, kan vi inte leka snällt tillsammans? - Kom så får du en kram så kan vi bli sams igen.
Jag blir jä*ligt upprörd när nannysarna rekommenderar föräldrarna att dressera sina barn enligt Nannymetoden. Det känns nästan justare att själv bli upprörd och säga att mamma/pappa blir verkligen jätteledsen när du gör så där. Jag fick den i huvudet och det gjorde jätteont, titta värsta märket, kan vi inte leka snällt tillsammans? - Kom så får du en kram så kan vi bli sams igen.
Det kanske är en utopi att det skulle fungera. Man är väl naiv tills man får barn själv. Men jag skulle aldrig vilja uppfostra mina ungar till att "lyda" och att lära sig att acceptera att dom kompromisslöst blir bestraffade och ignorerade i time-out vid regelbrott. Möjligen skulle jag själv gå ut ur rummet och ta en time-out om jag känner att jag är på väg att explodera av frustration. Tvååringar som kastar leksaker kan väl driva vem som helst till vansinne.
Är det bara jag som tycker att folk ska ge f*n i att skaffa ungar om dom inte kan uppfostra dom på ett kärleksfullt sätt?
Mina barn ska lära sig att tänka själva och sätta sig in i andras känslor och diskutera och säga vad dom tycker och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Mina barn ska inte acceptera några former av förtryck. Dom ska inte få en förenklad världssyn där man har två val, lyda eller time-out. My way or the highway!
....Även om det förmodligen är enklare att vara förälder med Nannymetoden. Kanske tycker nannysarna att barnuppfostran är till för att passa föräldrarna?
Nej, nannysarna borde f*n skjutas.
Puss på er alla!
Särskilt ni som kämpar för en värld där man respekterar varandras känslor och försöker förstå varandras åsikter,
rosakatten
Kommentarer
Postat av: Mia
Jag förstår att det inte ser så kul ut.
Själv använder jag mig inte av time-out.
Men belöning och bestraffning använder jag mig av.
Och en tvååringsom kastar leksaker är inte bra.
Fråga mamma som satt en julafton på sjukhuset eftersom min tvååriga bror kastat en bil i ögat på henne.
Sedan tror även jag att barnen ska klura ut saker själv, men när de är små är det ett för stort ansvar.
Men man ska aldrig gå till överdrift...
Ha det så bra, kul att läsa din blogg :-)
Trackback