rosakatten

Svar:
Att vara snäll ena dan och sedan vara förbryllande taskig i direkt anslutning till föregående snällhet är en fin gammal manipulationsteknik för att få ett bra psykologiskt grepp över någon. Men jag stannar inte vid denna vedertagna förklaring.

Logiken är följande: Syftet med att göra oss svartsjuka på lek eller ”ge oss bantningstips” är att testa hur pass ledsna vi blir. 

Syftet är dock inte enbart att testa var gränsen går. Om man kan göra en person ledsen hela vägen rakt in i hjärtat, då har man ett kvitto på att den personen bryr sig om en. Det hela går ut på att provocera fram en reaktion.

Och naturligtvis säger jag och min kompis ifrån ideligen och hotar tomt med att säga upp kontakten vid varje incident. Vi brukar utgå ifrån att "den här gången har vi verkligen sagt ifrån: At first I was afraid; I was petrified...na na na... girlpower girlpower... na na....eh.... öh?"

I själva verket har vi inte åstadkommit något annat än att idiotnördarna är utomordentligt nöjda då deras egon pöser upp till ytterligare dimensioner. När dom vill mäta hur mycket vi bryr oss om dom, då sårar dom oss och kollar hur pass hårt det tar. Ju ledsnare vi blir, desto mer smickrande för dom.

Idiotnördarna behöver tydligen denna kick. De känner sig inte hyllade av övriga världen, och deras liv går ut på att bevisa att de egentligen är bättre än alla andra, samt att det är dom själva som har valt detta utanförskap. De behöver bekräftelse. Trist att dom inte testar vetenskapligt hur pass glada vi blir av att dom är kärleksfulla i stället... Men varför testa nya grejer när det gamla receptet funkar så bra på oss?

Fråga 3:
Varför står vi ut med dom?

Svar:

Jag lovar att återkomma med ett svar efter en sisådär 10 års terapi och analys. Möjligen är det nåt tjall med min egen uppväxt - ensambarn och allt.

Fråga 4:
Varför går det inte att säga upp kontakten trots att det vore bäst för alla inblandade?

Svar:
Anledningen till att det inte går att klippa med dom kan delas in i kategorier:  

a)      Det är synd om dom. "Han har ju ingen annan än mig som förstår honom".

b)      De har ju inte haft samma möjligheter till personlig utveckling, knäpp uppväxt – måste man ju förstå, "han är ju som han är",  "det är ju inte illa ment, bara lite social inkompetens", "ingen är perfekt".... osv

c)      Det är ju synd att sabotera sitt nätverk, för man hjälper ju varandra och vänner är bra att ha. Särskilt nördar - Alla flickor borde ha en. (En normal kärleksfull nörd, that is) 

d)      Ok, sanningen: Vi som medelmåttiga akademiker ser upp till dem och deras prestationer.

e)      De är ju väldigt speciella som personer och de är intressanta att prata med. (I skarp kontrast till alla mainstream-människor man känner, som iofs är normala att ha att göra med.)

Vad är det för fel på mig och kompisen som dras till dessa idiotnördar? Vad är det för ett konstigt missbrukarbeteende vi uppvisar i relation till dessa killar?



c)      Vi har vant oss. Vi beter oss som två heroinister!

d)      Vi verkar gå igång på den outtömliga ouppnåelighet som dessa killar erbjuder. (Carrie-sjukan)          

e)      Vi vill väl gärna ha någon att se upp till. Vilket är det mest patetiska av allt. Man är väl ingen liten unge heller. För vi har väl växt ifrån NKOTB-syndromet?