Teamwork
Teamwork
Brudarna rockar
Nu ska jag och Malin gå vidare med C-uppsatsen för oss själva. Det är vår uppsats nu och ingen kan komma och sabba för oss igen. Den stora g å t a n är hur f*n detta kunde hända.
Du och jag Malin, 4-eva!
Vi är dom starkaste och smartaste och tuffaste C-uppsatskreatörerna som detta eländiga, ytliga, låtsasintellektuella och korrupta plast-EC någonsin skådat!
Ezekiel 25:17, fri tolkning
"And I will strike down upon thee
with great vengeance and furious anger
those who attempt to poison and destroy my
kandidatuppsats.
And you will know my name is
rosakatten
when I lay my vengeance upon you."
Kramar till alla som kämpar för att stötta varandra. Konkurrens i all ära, men samarbete och kärlek är det största som finns.
/rosakatten
Brudarna rockar
Nu ska jag och Malin gå vidare med C-uppsatsen för oss själva. Det är vår uppsats nu och ingen kan komma och sabba för oss igen. Den stora g å t a n är hur f*n detta kunde hända.
Du och jag Malin, 4-eva!
Vi är dom starkaste och smartaste och tuffaste C-uppsatskreatörerna som detta eländiga, ytliga, låtsasintellektuella och korrupta plast-EC någonsin skådat!
Ezekiel 25:17, fri tolkning
"And I will strike down upon thee
with great vengeance and furious anger
those who attempt to poison and destroy my
kandidatuppsats.
And you will know my name is
rosakatten
when I lay my vengeance upon you."
Kramar till alla som kämpar för att stötta varandra. Konkurrens i all ära, men samarbete och kärlek är det största som finns.
/rosakatten
Time-out för nannysarna
Time-out för nannysarna
Hej älsklingar!
Vad kul att så många har kollat in min blogg! Evigt tack till Linda Skugge som rekommenderade mig i sin blogg på aftonbladet.
Just ikväll har jag typ fillijoner grejer att fixa och blogga is not one of them... men nannyprogrammen har provocerat bloggarnerven så länge nu att jag... ja, tappar kontrollen över mig själv... och nu bloggar jag uppenbarligen hursomhelst... *skratt*
Till saken!
Nannys... Är det någon av er som har försakat livets väsentligheter och sett nannyprogrammen?
Givetvis är nannysarna riktiga KvinnoKvinnor som är experter på att ta hand om barn. Vore kul att se en manlig nanny nån gång. Hela nannygrejen är så himla stereotyp att jag inte ens orkar blogga om det.. Men det som denna blogg ska handla om är:
Den uppfostringsfilosofi som ligger till grund för den metod som nannysarna oberoende av varandra verkar tillämpa, förmodligen genom någon sorts konspirationsdoftande överenskommelse, stör mig sk*tmycket.
Hej älsklingar!
Vad kul att så många har kollat in min blogg! Evigt tack till Linda Skugge som rekommenderade mig i sin blogg på aftonbladet.
Just ikväll har jag typ fillijoner grejer att fixa och blogga is not one of them... men nannyprogrammen har provocerat bloggarnerven så länge nu att jag... ja, tappar kontrollen över mig själv... och nu bloggar jag uppenbarligen hursomhelst... *skratt*
Till saken!
Nannys... Är det någon av er som har försakat livets väsentligheter och sett nannyprogrammen?
Givetvis är nannysarna riktiga KvinnoKvinnor som är experter på att ta hand om barn. Vore kul att se en manlig nanny nån gång. Hela nannygrejen är så himla stereotyp att jag inte ens orkar blogga om det.. Men det som denna blogg ska handla om är:
Den uppfostringsfilosofi som ligger till grund för den metod som nannysarna oberoende av varandra verkar tillämpa, förmodligen genom någon sorts konspirationsdoftande överenskommelse, stör mig sk*tmycket.
Programmet handlar alltid om en familj där samtliga familjemedlemmar beter sig som försöksutskrivna mördarpsychon med allvarliga fel på serotoninnivåerna i huvet. Strax anländer en Nanny som verkligen förstår sig på och familjen botas genom att Nannyn:
- Talar om för Mamma att det inte hjälper att skrika.
- Talar om för Pappa att han måste Hjälpa Mamma med ungarna (precis som om det Egentligen är Mammas ansvar.).
- Belönar barnen med små färgglada magneter, klistermärken eller nån annan töntig "förstärkning", för att låna ett begrepp från amerikansk behavioristisk inlärningspsykologi som förövrigt har sin grund inom hunddressyr och som jag själv finner totalt vidrig att tillämpa på människor.
- Bestraffar barnen genom att de får sitta och vara ledsna själva på en stol eller trappsteg eller på rummet. Det kallas Time-out.
Jag har inga barn. Vet inte om det är min grej. (Verkar farligt för karriären det där med familjeliv.) Men jag kan fatta om ungarna är superjobbiga ibland och att många småbarnsföräldrar har svårt att hantera sina små vrålmonster.
Däremot har jag viss erfarenhet av hunddressyr. Den skulle belönas med godis och bestraffas med ett hårt "FY!". Till slut var den hunden så lydig att den gjorde sina behov på kommando. Det måste vara lydnad i sin mest fullkomliga form.
Min fråga är om det, enligt Nannysarna, är skillnad på hunddressyr och barnuppfostran?
Hur kan det vara okej att uppfostra barn genom att belöna, bestraffa och dressera?
Hur kan man bestraffa en tvååring som kastar leksaker med att h*n får sitta och tänka över sitt misstag under fem minuter på ett trappsteg och begära att vederbörande ska be Mamma om ursäkt för sitt utbrott efter straffets slut?
Jag kan absolut ingenting om barn, har inte ens syskon, men så kan man väl för helv*te inte behandla barn? Fattar en tvååring poängen med time-out? Eller blir ungen bara ledsen och förvirrad, känner sig övergiven och kanske inte ens kopplar samman brottet att "vara jobbig" med straffet att bli övergiven?
Jag vet inte vad man gör med en tvååring som kastar plastgrejer, men att sätta det lilla monstret i time-out känns väldigt fel och grymt. Ska man lära barn att lösa relationsproblem på det viset?
Det kanske är en utopi att det skulle fungera. Man är väl naiv tills man får barn själv. Men jag skulle aldrig vilja uppfostra mina ungar till att "lyda" och att lära sig att acceptera att dom kompromisslöst blir bestraffade och ignorerade i time-out vid regelbrott. Möjligen skulle jag själv gå ut ur rummet och ta en time-out om jag känner att jag är på väg att explodera av frustration. Tvååringar som kastar leksaker kan väl driva vem som helst till vansinne.
Är det bara jag som tycker att folk ska ge f*n i att skaffa ungar om dom inte kan uppfostra dom på ett kärleksfullt sätt?
Mina barn ska lära sig att tänka själva och sätta sig in i andras känslor och diskutera och säga vad dom tycker och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Mina barn ska inte acceptera några former av förtryck. Dom ska inte få en förenklad världssyn där man har två val, lyda eller time-out. My way or the highway!
....Även om det förmodligen är enklare att vara förälder med Nannymetoden. Kanske tycker nannysarna att barnuppfostran är till för att passa föräldrarna?
Nej, nannysarna borde f*n skjutas.
Puss på er alla!
Särskilt ni som kämpar för en värld där man respekterar varandras känslor och försöker förstå varandras åsikter,
rosakatten
- Talar om för Mamma att det inte hjälper att skrika.
- Talar om för Pappa att han måste Hjälpa Mamma med ungarna (precis som om det Egentligen är Mammas ansvar.).
- Belönar barnen med små färgglada magneter, klistermärken eller nån annan töntig "förstärkning", för att låna ett begrepp från amerikansk behavioristisk inlärningspsykologi som förövrigt har sin grund inom hunddressyr och som jag själv finner totalt vidrig att tillämpa på människor.
- Bestraffar barnen genom att de får sitta och vara ledsna själva på en stol eller trappsteg eller på rummet. Det kallas Time-out.
Vad håller nannysarna på med?!?
Jag har inga barn. Vet inte om det är min grej. (Verkar farligt för karriären det där med familjeliv.) Men jag kan fatta om ungarna är superjobbiga ibland och att många småbarnsföräldrar har svårt att hantera sina små vrålmonster.
Däremot har jag viss erfarenhet av hunddressyr. Den skulle belönas med godis och bestraffas med ett hårt "FY!". Till slut var den hunden så lydig att den gjorde sina behov på kommando. Det måste vara lydnad i sin mest fullkomliga form.
Min fråga är om det, enligt Nannysarna, är skillnad på hunddressyr och barnuppfostran?
Hur kan det vara okej att uppfostra barn genom att belöna, bestraffa och dressera?
Hur kan man bestraffa en tvååring som kastar leksaker med att h*n får sitta och tänka över sitt misstag under fem minuter på ett trappsteg och begära att vederbörande ska be Mamma om ursäkt för sitt utbrott efter straffets slut?
Jag kan absolut ingenting om barn, har inte ens syskon, men så kan man väl för helv*te inte behandla barn? Fattar en tvååring poängen med time-out? Eller blir ungen bara ledsen och förvirrad, känner sig övergiven och kanske inte ens kopplar samman brottet att "vara jobbig" med straffet att bli övergiven?
Jag vet inte vad man gör med en tvååring som kastar plastgrejer, men att sätta det lilla monstret i time-out känns väldigt fel och grymt. Ska man lära barn att lösa relationsproblem på det viset?
Borde det inte funka om man konfiskerar leksaken och säga att h*n får tillbaka den om h*n lovar att leka snällt och att det är farligt att kasta runt vassa plastgrejer och därför lägger vi den i lådan så länge.
Jag blir jä*ligt upprörd när nannysarna rekommenderar föräldrarna att dressera sina barn enligt Nannymetoden. Det känns nästan justare att själv bli upprörd och säga att mamma/pappa blir verkligen jätteledsen när du gör så där. Jag fick den i huvudet och det gjorde jätteont, titta värsta märket, kan vi inte leka snällt tillsammans? - Kom så får du en kram så kan vi bli sams igen.
Jag blir jä*ligt upprörd när nannysarna rekommenderar föräldrarna att dressera sina barn enligt Nannymetoden. Det känns nästan justare att själv bli upprörd och säga att mamma/pappa blir verkligen jätteledsen när du gör så där. Jag fick den i huvudet och det gjorde jätteont, titta värsta märket, kan vi inte leka snällt tillsammans? - Kom så får du en kram så kan vi bli sams igen.
Det kanske är en utopi att det skulle fungera. Man är väl naiv tills man får barn själv. Men jag skulle aldrig vilja uppfostra mina ungar till att "lyda" och att lära sig att acceptera att dom kompromisslöst blir bestraffade och ignorerade i time-out vid regelbrott. Möjligen skulle jag själv gå ut ur rummet och ta en time-out om jag känner att jag är på väg att explodera av frustration. Tvååringar som kastar leksaker kan väl driva vem som helst till vansinne.
Är det bara jag som tycker att folk ska ge f*n i att skaffa ungar om dom inte kan uppfostra dom på ett kärleksfullt sätt?
Mina barn ska lära sig att tänka själva och sätta sig in i andras känslor och diskutera och säga vad dom tycker och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Mina barn ska inte acceptera några former av förtryck. Dom ska inte få en förenklad världssyn där man har två val, lyda eller time-out. My way or the highway!
....Även om det förmodligen är enklare att vara förälder med Nannymetoden. Kanske tycker nannysarna att barnuppfostran är till för att passa föräldrarna?
Nej, nannysarna borde f*n skjutas.
Puss på er alla!
Särskilt ni som kämpar för en värld där man respekterar varandras känslor och försöker förstå varandras åsikter,
rosakatten
En liten bit till...
En liten bit till...
Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver ur ett heterosexuellt perspektiv om hur olika spelregler gäller för (unga) killar och tjejer på www.lindaskugge.se
De tar bland annat upp frågan om hur tjejer koncentrerar sina liv kring att tävla järnet med andra tjejer för att få ha en pojkvän som alla tjejkompisarna är avundsjuk på. Målet är att behaga en kille så mycket att han vill stanna hos henne, och inte bara över en natt. Men för att lyckas ro det i land, gäller det att vara ”lagom”.
För präktig som tjej innebär för liten sannolikhet att hon kommer att ge honom sex. Ingen pojkvän.
För promiskuös som tjej innebär för stor sannolikhet att hon kommer att ge honom sex....och alla andra... En kille vill ju helst inte att hans fina flickvän ska var en sk kollektiv vara. Ingen pojkvän.
Visst, promiskuitetsförbudet gäller delvis killarna också i deras jakt på romantik, men de riskerar åtminstone inte att kallas hora. De kallas players och de lyckas ibland vara någon som andra killar ser upp till. Detta gäller knappast för tjejer. Tjejer ska helst vara splitternya, obruten originalförpackning, inga second hand-varor där någon annan har varit. Precis som den nyinköpta bilen som störtdyker i värde så fort man satt nyckeln i tändlåset.
Emma och Mathilda fortsätter: Vi måste tänka så jävla mycket innan vi gör någonting. Det är därför vi är så jävla sönder i huvudet. Det är ännu, anno 2006, en utopi att tjejer, som Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, kan ha sex på mäns vis. Tjejer som ”tar för sig” döms hårdare än män som ”tar för sig”. Detta gäller på krogen, i sängen, i skolmiljön, på jobbet, i styrelserummet...
Emma och Mathilda bygger ut sitt resonemang genom att beskriva hur män har en förmåga att (be)döma kvinnor. Och kvinnor har en förmåga att suga åt sig skiten som svampar och anpassa sig för att nå självförbättring med målet att öka sina chanser att få en pojkvän.
Alla tjejer blir någon gång under sitt liv kallade”hora, slampa, skabbig, äcklig, ful, tjock”, av en kille. Dessa ord har, som Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver, makten att utforma kvinnor i vårt samhälle. Vi blir utseendefixerade och plötsligt handlar allt om kläder, smink och hur man snabbast ska gå ner i vikt och ta världen med storm. För att vi (!?!) ska känna oss nöjda med oss själva.
Emma och Mathilda beskriver vidare hur, som om inte det vore nog, man som tjej plötsligt börjar ta dessa idiotkillar på orden. Jag kanske är ful? Jag kanske är tjock? Vissa tjejer börjar skära sig...
Jag har då hittills aldrig hört om ett fenomen med en massa killar som kontinuerligt återskapar en självskärarkultur, även om det naturligtvis finns en hel del killar som skär sig och som jag skulle vilja ge en kram. (Mejla mig om jag har fel.)
”Unga tjejer som skär sig själva för att de mår dåligt” har ju redan på något sjukt sätt blivit uttjatat. Det är liksom något klyschigt över tjejen som börjar skära sig för att hon känner sig som ett ufo och bär på en outhärdlig smärta av att känna sig osynlig.
- En smärta så stor att den kräver ett fysiskt uttryck, sipprande vackra blanka röda droppar. Ett sår som svider satan i harmoni med själen. Ett hjärta som krossas, av en kille, av en kultur som kräver att man passivt sitter och väntar på att godkännas. Bredvid ligger en tjejtidningsartikel upslagen, där man kan läsa om hur vackert det är med självförtroende som syns på ytan.
Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver ur ett heterosexuellt perspektiv om hur olika spelregler gäller för (unga) killar och tjejer på www.lindaskugge.se
De tar bland annat upp frågan om hur tjejer koncentrerar sina liv kring att tävla järnet med andra tjejer för att få ha en pojkvän som alla tjejkompisarna är avundsjuk på. Målet är att behaga en kille så mycket att han vill stanna hos henne, och inte bara över en natt. Men för att lyckas ro det i land, gäller det att vara ”lagom”.
För präktig som tjej innebär för liten sannolikhet att hon kommer att ge honom sex. Ingen pojkvän.
För promiskuös som tjej innebär för stor sannolikhet att hon kommer att ge honom sex....och alla andra... En kille vill ju helst inte att hans fina flickvän ska var en sk kollektiv vara. Ingen pojkvän.
Visst, promiskuitetsförbudet gäller delvis killarna också i deras jakt på romantik, men de riskerar åtminstone inte att kallas hora. De kallas players och de lyckas ibland vara någon som andra killar ser upp till. Detta gäller knappast för tjejer. Tjejer ska helst vara splitternya, obruten originalförpackning, inga second hand-varor där någon annan har varit. Precis som den nyinköpta bilen som störtdyker i värde så fort man satt nyckeln i tändlåset.
Emma och Mathilda fortsätter: Vi måste tänka så jävla mycket innan vi gör någonting. Det är därför vi är så jävla sönder i huvudet. Det är ännu, anno 2006, en utopi att tjejer, som Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, kan ha sex på mäns vis. Tjejer som ”tar för sig” döms hårdare än män som ”tar för sig”. Detta gäller på krogen, i sängen, i skolmiljön, på jobbet, i styrelserummet...
Emma och Mathilda bygger ut sitt resonemang genom att beskriva hur män har en förmåga att (be)döma kvinnor. Och kvinnor har en förmåga att suga åt sig skiten som svampar och anpassa sig för att nå självförbättring med målet att öka sina chanser att få en pojkvän.
Alla tjejer blir någon gång under sitt liv kallade”hora, slampa, skabbig, äcklig, ful, tjock”, av en kille. Dessa ord har, som Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver, makten att utforma kvinnor i vårt samhälle. Vi blir utseendefixerade och plötsligt handlar allt om kläder, smink och hur man snabbast ska gå ner i vikt och ta världen med storm. För att vi (!?!) ska känna oss nöjda med oss själva.
Emma och Mathilda beskriver vidare hur, som om inte det vore nog, man som tjej plötsligt börjar ta dessa idiotkillar på orden. Jag kanske är ful? Jag kanske är tjock? Vissa tjejer börjar skära sig...
Jag har då hittills aldrig hört om ett fenomen med en massa killar som kontinuerligt återskapar en självskärarkultur, även om det naturligtvis finns en hel del killar som skär sig och som jag skulle vilja ge en kram. (Mejla mig om jag har fel.)
”Unga tjejer som skär sig själva för att de mår dåligt” har ju redan på något sjukt sätt blivit uttjatat. Det är liksom något klyschigt över tjejen som börjar skära sig för att hon känner sig som ett ufo och bär på en outhärdlig smärta av att känna sig osynlig.
- En smärta så stor att den kräver ett fysiskt uttryck, sipprande vackra blanka röda droppar. Ett sår som svider satan i harmoni med själen. Ett hjärta som krossas, av en kille, av en kultur som kräver att man passivt sitter och väntar på att godkännas. Bredvid ligger en tjejtidningsartikel upslagen, där man kan läsa om hur vackert det är med självförtroende som syns på ytan.
Emma och Mathilda, tack för att ni tar upp denna fråga, brudar!
Men vi får inte glömma att det faktiskt är vi tjejer som tillåter killarna att splittra oss, om man ska se på det krasst. Då vi skyller på killar och säger att vi hatar män, att de står för all ondska, t.o.m. att de är djur, ger vi dem rent logiskt makten för den rådande ordningen i present. Genom att skylla ifrån oss överlämnar vi kontinuerligt makten åt män. Och vi fortsätter att agera utifrån vår underordnade position, eftersom vi tror att vi kan vinna något på det. Ett bröllop? En glamorös "allakillarsdrömtjej/rik hemmafru-status som alla andra tjejer avundas?
Det bästa är att fråga sig själv vad man får ut av att ställa upp på skiten? Det är ju genom att vi ställer upp på att tävla med andra tjejer som killarna får som dom vill och lyckas behålla makten. – De är subjekt enbart genom att vi görs till objekt. Vi bekräftar deras makt genom att fjolla oss.
Kanske behöver inte patriarkatet krossas genom en välplanerad kupp? Det kanske räcker med att vi skiter blankt i de idiotiska krav som heteronormen lägger på oss i form av utseendesfixering och passivt fnittrande? Visst, vi heterosexuella tjejer vill gärna träffa en trevlig kille att vara med. Men till vilket pris, liksom? Är det inte dags att vi börjar känna efter vad vi själva mår bra av och genomför de projekt som är viktiga för oss? Behöver vi verkligen män för att känna oss älskade? För att känna att vi har uppnått något?
Det gäller att komma till den punkt då man bara kan skratta åt en kille som försöker få en att känna sig ful och otillräcklig för honom. Det ligger liksom ingen äkta prestige i att bli godkänd av en utseendesfixerad kille. Vem är han att bedöma det?
Det är liksom inte en frågeställning för mig hur någon annan person tycker att jag ser ut. Ibland sminkar jag mig för att jag trivs med det, ibland har jag viktigare saker för mig att bry mig om. Sen kan idiotkillarna tycka vad de vill. Haha.
Jag är stark och smart och jag vågar. Jag vill, jag kan, jag törs! Jag kämpar för att nå mina mål som jag själv har satt upp. Sen kan idiotkillarna kalla mig okvinnlig, bitchig och oattraktiv om dom vill.
Jag glider vidare...
/rosakatten
P.S. Om du som tjej känner igen dig i rävsaxen mellan att vilja nå någonstans och att känna ett kollektivt osynligt motstånd så fort du försöker ta för dig: Du är inte ensam!
Jag vill kanske egentligen att folk ska tro att det är en medfödd gåva att folk lyssnar på mig. Det är det inte. Jag har fått kämpa. Och jag kan ge mig fan på att jag har kämpat tio gånger så hårt som mina manliga gelikar. Att jag som pytteliten kort tjej öppnar käften går helt emot vad omgivningen förväntar av mig. Man bryter normen vilket skrämmer skiten ur folk så fort man piper minsta lilla.
- Ursäkta, men jag hade tänkt att existera lite här om det går bra.
Nope, jag hatar inte män (ödslar inte tid på sånt ;) Däremot är jag för strikt meritokrati.
Så ge inte upp, alla underbara härliga störtsköna brudar som vill, som kanske ännu inte har listat ut hur man gör, men som varje dag tar för sig en liten bit till...