En småpatetisk flickas glädjeämnen i livet....

En småpatetisk flickas glädjeämnen i livet....


Jag lägger min värdighet åt sidan. 
Jag lägger också ambitionen att vara mogen och glädjas åt andra kvinnors framgångar åt sidan. Sen tar jag fram de små djävulshornen och fäster dem ordentligt i pannan. Samtidigt blottar jag hur hur smått patetisk jag är som har fått hela min dag upplyst av en färgsprakande fantastisk euforisk skadeglädje. Jag är egentligen ganska pinsam som hetsar upp mig över denna historiska vändning, but I don't care what you think of me, people! This is the best day of my life, i ett sådant lite småtråkigt liv som mitt. Och inga moralpredikanter kan ta det ifrån mig :)

Hur kommer det sig att jag sänker mig till denna nivå?
Jo, jag är väl lite avundsjuk på att hon är snygg, lyckas med sitt rosa koncept och tjänar kosing på det också. Hon är en glamourprinsessa, ytlig, plastig, vämjelig... Asså, hon har en bild på Barbie i bloggen på bästa annonsplats.

Hon läser juridik i Uppsala och sommarjobbar på en advokatbyrå.
(Själv pluggar jag grundkursomtenta...)
Hon är smalare än jag, mer framgångsrik, schysst hylla, tycks ha all tid i världen för att blogga. Hon kanske inte behöver sömn som oss vanliga från den här planeten. Inte för att jag skulle ha något intresse av att skriva en modekrönika för VeckoRevyn - bevare mig väl, men det vore ju kul att ha hyffsade odds att Ebba skulle kunna ringa och tigga om det i alla fall.. Ja, jag erkänner att jag är liiite liiite avundsjuk på henne och det är väl delvis därför som konceptet Glamourprinsessa provocerar mig till vansinne.

Men från och med igår har jag ett fantastiskt övertag!
HA! Jag känner mig typ lite bättre, lite smartare, lite mer sofistikerad än Karolina Lassbo. 
http://karolinalassbo.blogspot.com/ 

Glamourprinsessan kan nämligen inte bestämma sig för vad hon ska läsa under semestern. Hon dissar topplistan med sommarens nyutkomna poppisböcker, eftersom hon enligt uppgift vägrar vara en medelsvensson. Aha, bruden är alltså tillräckligt smart för att inse fördelarna med att dissa andra för att själv framstå som en stjärna. Ett billigt trick, men det funkar. 

Karolina utnämner sig själv som litteraturrecensent på elitnivå och dissar författare som bland andra Jan Guillou varpå hon i nästa stycke höjer Carolyn Keene till skyarna som litterärt geni. 

Karolina Lassbo listar sina bästa Kittyböcker!!
HAHAHA!!! Det är så roligt så jag tror jag skrattar ihjäl mig, snälla ring en ambulans!  

Puss på er alla smarta flickor!
Hoppas ni har bättre självkänsla än jag och ägnar er åt bättre saker än att hata konceptet glamourprinsessor, men om ni ändå är lika omogna som jag så kan vi ju glädjas tillsammans åt sprickan i Lassbofasaden!

/rosakatten

500 grejer jag gillar med mig själv:

500 grejer jag gillar med mig själv:


Fortsätter på min långa lista...


15_ att jag är en god vän

16_ att jag är en duktig skribent

16_ att jag är snygg :)

18_att jag luktar gott :)

19_ att jag är singel ;)

20_att jag försäker lära mig av mina misstag

21_att jag är sams med min lilla hamster

22_att jag gärna umgås med olika människor oavsett kön, ålder osv

23_att jag klarar av att forska och driva projekt på egen hand

24_att jag har god kontakt med min inre kraft

25_att jag vågar lista flummiga saker som kontakt med inre krafter


Lev väl!

/rosakatten


Jag fick ett mejl...

 

Jag fick ett mejl...



Hej allihop!

Jag fick ett mejl ang. jämställdhet och segregationen på arbetsmarknaden. Detta fick mig att fundera lite. Är det ett problem att kvinnor jobbar med traditionellt ”kvinnliga” yrken och män med ”manliga”? Avsändaren funderade i banor som att det må väl vara hänt om kvinnor själva väljer att jobba med att ta hand om människor och män med mer tekniska områden. Däremot borde lönen vara lika hög för ”kvinnliga” yrken som för ”manliga” eftersom det är ett viktigt jobb att ta hand om folk. Därmed skulle ju även lönediskrimineringsproblematiken vara löst. 

En chockhöjning av lönerna inom serviceyrken kommer förmodligen inte att ske inom en överskådlig tidshorisont. Därför kan vi ju roa oss under tiden med att filosofera kring frågan. Det finns lite olika svar att komma fram till beroende på vem man frågar. Ibland tröstar jag mig med att det kanske inte går att få svart på vitt utan att man kan komma ganska långt genom att se på fenomenet med olika glasögon.

Vi kan ju anta att individerna i populationen, män och kvinnor i arbete, själva väljer att söka de jobb som de är intresserade av:

1.        Frågan är varför den ena gruppen tenderar att hamna på den ljusblå planhalvan av arbetsmarknaden och den andra gruppen på den rosa.

2.        Sen kan man ifrågasätta varför dom på den rosa halvan får mindre betalt och en massa deltidsanställningar.

3.        Är det efterfrågan eller utbudet?

4.        Är det så att dom på den rosa planhalvan tycker att deltid och låga löner är attraktivt och känner att dom vill ha just dom jobben?

5.        Eller är det så att deras arbetsgivare tycker att det jobb dom utför inte är värt så mycket pengar?

6.        Är felet att kvinnor har en dragning till "kvinnliga" arbetsuppgifter med dåligt betalt?

7.        Eller värderas arbetet lågt eftersom det utförs av kvinnor (det brukar ju heta att kvinnor är kassa på löneförhandling)?

8.        Och varför dras kvinnorna till just de jobben?

9.        Är det arv eller miljö?

10.     Fostras kvinnor av kulturen till att acceptera att dom har specialistkompetens att utföra lågbetalt arbete...

11.     ...eller har biologin bestämt det?

Omslag Bang

Jag brukar själv inte komma så långt i arv-miljö-diskussionen utan landar oftast i "sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan" och det är ju inte direkt någon slutsats värd namnet.

För att slira lite åt det akademiska hållet och återkomma till glasögonen brukar jag ibland, för att slippa arv/miljö/"kön: lika-eller-olika"-diskussionen, reflektera över dessa saker i termer av position i stället.
 
Man börjar i så fall med att acceptera (även om det tar emot...) att det finns en positionsordning som är bestämd sedan årtusenden tillbaka, där den ena gruppen är överordnad den andra. (Det låter inte så kul, men om vi antar detta för resonemangets skull...)

Sedan funderar man över vilka konsekvenser i beteendet som denna positionsordning ger. Den överordnade gruppen kommer att anstränga sig för att poängtera att de två grupperna är väldigt olika varandra för att legitimera sin position (det är "naturligt" att flickor leker med dockor och pojkar med bilar). Den underordnade gruppen kommer att utveckla ett beteende som är passivt och service-minded gentemot den överordnade gruppen, eftersom de har något att vinna på att vara snälla mot den överordnade gruppen, kanske ett fint äktenskap med livslång försörjning t ex, om man ändå inte förväntas förvärvsarbeta då man tillhör den gruppen som normalt tar hand om hushållsnära uppgifter, gratis. 

Om man lägger män/kvinnor/arv/miljö åt sidan och i stället analyserar situationen lite grovt utifrån position, kan man nå spännande insikter. Utifrån positionsperspektivet spelar det ingen roll vilken planhalva man föds att tillhöra (om man är blå eller rosa, förväntas leka med bilar eller dockor). Det handlar mer om vilken position man accepterar och agerar utifrån. Man kan passera mittlinjen från båda håll för att göra karriär, om man så vill. Sen kan man för skojs skull testa att tänka så här också: Tänk om kategorierna avskaffades helt, då skulle inte den ena vara underordnad den andra.      
 
Vad tror ni?

/rosakatten - väntar vid min mejlbox

Glad Påsk!

Glad Påsk!


Glad Påsk!


500 grejer jag gillar med mig själv:



500 grejer jag gillar med mig själv:


 

Tjena alla världens älsklingar!

Jag är i hurtbulletagen och tänkte tipsa er om en grej som jag pysslar med, en liten self-esteem-övning. I stället för att "erkänna mina misstag", "vara ödmjuk", "åtgärda mina brister", "nå självkännedom för att komma vidare i det tjatiga självförbättringsprogrammet" och sån't tråkigt som tjejer ofta får höra och ofta pysslar med i onödan håller jag på att konstruera en lista över 500 grejer som jag gillar med mig själv. (Dagens PK: Denna lista är säkert även mycket nyttig för män också.)

Nu har jag bara kommit till nummer 14, haha --> alltså jag menar att jag är omåttligt stolt över att jag har kommit så långt som ända till nummer 14. (Fattar ni varför den här listan behövs så sjukt mycket?!?) 

För att bli lite sådär mysigt personlig tänkte jag ni skulle få se den, Voilá! 


500 grejer jag gillar med mig själv:

1_ Min ”fighting spirit”

2_ Min målmedvetenhet

3_ Min vilja att sprida ljus 

4_ Min vilja att ge inspiration

5_ Min driftighet

6_ Min analytiska förmåga

7_ Mitt öppna sinne

8_ Mitt engagemang i andra människor

9_ Min charm

10_ Min humor

11_ Min ambition att stå på egna ben

12_ Mitt mod att göra knäppa grejer även om det back-fires 9 fall av 10, haha.  

13_ Mitt mod att skriva om Qu&Eer

14_ Att jag skriver denna lista, definitivt!

15_

16_

16_

18_

19_

20_

Testa gärna detta, jag känner att jag kan både erövra och rädda världen idag!

/Rosakatten

DN vs Jyllands-Posten - vem vinner lågvattenmärkesspurten?

DN vs Jyllands-Posten - vem vinner lågvattenmärkesspurten?

Och här är idiotbilden. Tack så mycket, DN...


Saruman
<bildtext> - "Abra kadabra!" ropar den mordiske trollkarlen. 


Jag hittade inte bilden på "Saruman" på DN:s hemsida till förra blogginlägget (förmodligen borttagen efter att dom hade besökt denna blogg :-)) så jag fick leta reda på min gamla morgontidning och scanna in den på traditionellt vis. Ni ser väl retroskrynklorna? *haha*

Vill även passa på att rekommendera en hyfsad artikel ur en hyfsad tidning:
http://news.ft.com/cms/s/d42d7322-966e-11da-a5ba-0000779e2340.html

Rekommenderar även en lysnade krönika av en lysande skribent, om ni nu inte har läst den redan:
http://aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,773728,00.html

Svejs!
/rosakatten i turban

Försöker DN överträffa Jyllands-Posten?

 Försöker DN överträffa Jyllands-Posten?


Jag gillar att den muslimska världen vägrar ta skit från Jyllands-Posten! Stå på er! Media kan hänvisa till yttrandefriheten hur mycket dom vill. Men detta handlar väl ändå om omdöme? Man publicerar inte kränkande rasistiska bilder och kallar det för debattinlägg. Nej, nån måtta får det vara. Bojkotta islamofobi!

Och skäms på alla er som inte ens har reagerat över dessa rasistiska bilder utan blint har vant er vid alla fördomar mot muslimer. Det är folk som ni som möjliggjorde förintelsen, if  you remember! 

...Men det är väl ganska kontraproduktivt att en liten grupp medlemmar av en viss folkgrupp bombhotar den tidning som haft mage att framställa samma folkgrupp som självmordsbombare?

Och det är synd att vissa extrema gruppers agerande förstärker västvärldens fördomar. Media får oss att tro att varenda arab har beväpnat sig med högaffel, redo att gå till attack *haha*. 

Kolla DNs framsida idag! Amen hallå, DN! Är ni inte kloka?!? En snubbe i turban som gestikulerar som den onde trollkarlen Saruman. Eld och lågor i bakgrunden... Försöker ni överträffa Jyllands-Posten i islamofobiska budskap?

Som pacifist tar jag avstånd ifrån alla former av våld och det börjar bli lite otäckt. Särskilt då det verkar som om man riktar anklagelserna mot hela Skandinavien. Tack så mycket, Jyllands-Posten.

Och DN: Är det inte lite löjligt att låtsaspublicera bilderna på framsidan genom att fota Le Monde som visar bilderna? Jag har bara en kommentar: * L a m e ! *

Och Lars Leijonborg: Nej, jag tycker inte att det är så jättesmart att i detta läge klappa den muslimska världen på huvudet och förklara för dem vad yttrandefrihet i en demokrati är och indirekt hacka på andra regimer än vår egen.

Problemet är våra fördomar om  muslimer som en marginaliserad grupp både i vårt samhälle och internationellt. Klart att folk blir förbannade! Islam är inte en våldsam religion och jag stödjer den muslimska världen i fredlig protest.  

Stå upp mot rasismen!
/rosakatten i turban

Teamwork

Teamwork


Brudarna rockar

Nu ska jag och Malin gå vidare med C-uppsatsen för oss själva. Det är vår uppsats nu och ingen kan komma och sabba för oss igen. Den stora g å t a n är hur f*n detta kunde hända.

Du och jag Malin, 4-eva!
Vi är dom starkaste och smartaste och tuffaste C-uppsatskreatörerna som detta eländiga, ytliga, låtsasintellektuella och korrupta plast-EC någonsin skådat!

Ezekiel 25:17, fri tolkning
"And I will strike down upon thee
with great vengeance and furious anger
those who attempt to poison and destroy my
kandidatuppsats.

And you will know my name is
rosakatten
when I lay my vengeance upon you."



Angrykitten


Kramar till alla som kämpar för att stötta varandra. Konkurrens i all ära, men samarbete och kärlek är det största som finns.

/rosakatten

Time-out för nannysarna

Time-out för nannysarna


Hej älsklingar!

Vad kul att så många har kollat in min blogg! Evigt tack till Linda Skugge som rekommenderade mig i sin blogg på aftonbladet.

Just ikväll har jag typ fillijoner grejer att fixa och blogga is not one of them... men nannyprogrammen har provocerat bloggarnerven så länge nu att jag... ja, tappar kontrollen över mig själv... och nu bloggar jag uppenbarligen hursomhelst... *skratt*

Till saken!
Nannys... Är det någon av er som har försakat livets väsentligheter och sett nannyprogrammen?

Givetvis är nannysarna riktiga KvinnoKvinnor som är experter på att ta hand om barn. Vore kul att se en manlig nanny nån gång. Hela nannygrejen är så himla stereotyp att jag inte ens orkar blogga om det..  Men det som denna blogg ska handla om är:  
 
Den uppfostringsfilosofi som ligger till grund för den metod som nannysarna oberoende av varandra verkar tillämpa, förmodligen genom någon sorts konspirationsdoftande överenskommelse, stör mig sk*tmycket.
 
Programmet handlar alltid om en familj där samtliga familjemedlemmar beter sig som försöksutskrivna mördarpsychon med allvarliga fel på serotoninnivåerna i huvet. Strax anländer en Nanny som verkligen förstår sig på och familjen botas genom att Nannyn:

- Talar om för Mamma att det inte hjälper att skrika.
- Talar om för Pappa att han måste Hjälpa Mamma med ungarna (precis som om det Egentligen är Mammas ansvar.).
- Belönar barnen med små färgglada magneter, klistermärken eller nån annan töntig "förstärkning", för att låna ett begrepp från amerikansk behavioristisk inlärningspsykologi som förövrigt har sin grund inom hunddressyr och som jag själv finner totalt vidrig att tillämpa på människor.
- Bestraffar barnen genom att de får sitta och vara ledsna själva på en stol eller trappsteg eller på rummet. Det kallas Time-out.


Leksaksbil


Vad håller nannysarna på med?!?

Jag har inga barn. Vet inte om det är min grej. (Verkar farligt för karriären det där med familjeliv.) Men jag kan fatta om ungarna är superjobbiga ibland och att många småbarnsföräldrar har svårt att hantera sina små vrålmonster.

Däremot har jag viss erfarenhet av hunddressyr. Den skulle belönas med godis och bestraffas med ett hårt "FY!". Till slut var den hunden så lydig att den gjorde sina behov på kommando. Det måste vara lydnad i sin mest fullkomliga form.

Min fråga är om det, enligt Nannysarna, är skillnad på hunddressyr och barnuppfostran?

Hur kan det vara okej att uppfostra barn genom att belöna, bestraffa och dressera?

Hur kan man bestraffa en tvååring som kastar leksaker med att h*n får sitta och tänka över sitt misstag under fem minuter på ett trappsteg och begära att vederbörande ska be Mamma om ursäkt för sitt utbrott efter straffets slut?

Jag kan absolut ingenting om barn, har inte ens syskon, men så kan man väl för helv*te inte behandla barn? Fattar en tvååring poängen med time-out? Eller blir ungen bara ledsen och förvirrad, känner sig övergiven och kanske inte ens kopplar samman brottet att "vara jobbig" med straffet att bli övergiven?

Jag vet inte vad man gör med en tvååring som kastar plastgrejer, men att sätta det lilla monstret i time-out känns väldigt fel och grymt. Ska man lära barn att lösa relationsproblem på det viset?

Borde det inte funka om man konfiskerar leksaken och säga att h*n får tillbaka den om h*n lovar att leka snällt och att det är farligt att kasta runt vassa plastgrejer och därför lägger vi den i lådan så länge.

Jag blir jä*ligt upprörd när nannysarna rekommenderar föräldrarna att dressera sina barn enligt Nannymetoden. Det känns nästan justare att själv bli upprörd och säga att mamma/pappa blir verkligen jätteledsen när du gör så där. Jag fick den i huvudet och det gjorde jätteont, titta värsta märket, kan vi inte leka snällt tillsammans? - Kom så får du en kram så kan vi bli sams igen.

Det kanske är en utopi att det skulle fungera. Man är väl naiv tills man får barn själv. Men jag skulle aldrig vilja uppfostra mina ungar till att "lyda" och att lära sig att acceptera att dom kompromisslöst blir bestraffade och ignorerade i time-out vid regelbrott. Möjligen skulle jag själv gå ut ur rummet och ta en time-out om jag känner att jag är på väg att explodera av frustration. Tvååringar som kastar leksaker kan väl driva vem som helst till vansinne.

Är det bara jag som tycker att folk ska ge f*n i att skaffa ungar om dom inte kan uppfostra dom på ett kärleksfullt sätt?

Blå docka

Mina barn ska lära sig att tänka själva och sätta sig in i andras känslor och diskutera och säga vad dom tycker och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Mina barn ska inte acceptera några former av förtryck. Dom ska inte få en förenklad världssyn där man har två val, lyda eller time-out. My way or the highway!

....Även om det förmodligen är enklare att vara förälder med Nannymetoden. Kanske tycker nannysarna att barnuppfostran är till för att passa föräldrarna?

Nej, nannysarna borde f*n skjutas.  

Puss på er alla!
Särskilt ni som kämpar för en värld där man respekterar varandras känslor och försöker förstå varandras åsikter,
rosakatten

En liten bit till...

En liten bit till...


Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver ur ett heterosexuellt perspektiv om hur olika spelregler gäller för (unga) killar och tjejer på
www.lindaskugge.se

De tar bland annat upp frågan om hur tjejer koncentrerar sina liv kring att tävla järnet med andra tjejer  för att få ha en pojkvän som alla tjejkompisarna är avundsjuk på. Målet är att behaga en kille så mycket att han vill stanna hos henne, och inte bara över en natt. Men för att lyckas ro det i land, gäller det att vara ”lagom”.  

    För präktig som tjej
innebär för liten sannolikhet att hon kommer att ge honom sex. Ingen pojkvän.

    För promiskuös som tjej
innebär för stor sannolikhet att hon kommer att ge honom sex....och alla andra... En kille vill ju helst inte att hans fina flickvän ska var en sk kollektiv vara. Ingen pojkvän.

Visst, promiskuitetsförbudet gäller delvis killarna också i deras jakt på romantik, men de riskerar åtminstone inte att kallas hora. De kallas players och de lyckas ibland vara någon som andra killar ser upp till. Detta gäller knappast för tjejer. Tjejer ska helst vara splitternya, obruten originalförpackning, inga second hand-varor där någon annan har varit. Precis som den nyinköpta bilen som störtdyker i värde så fort man satt nyckeln i tändlåset.    

Emma och Mathilda fortsätter: Vi måste tänka så jävla mycket innan vi gör någonting. Det är därför vi är så jävla sönder i huvudet. Det är ännu, anno 2006, en utopi att tjejer, som Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, kan ha sex på mäns vis. Tjejer som ”tar för sig” döms hårdare än män som ”tar för sig”. Detta gäller på krogen, i sängen, i skolmiljön, på jobbet, i styrelserummet... 

Emma och Mathilda bygger ut sitt resonemang genom att beskriva hur män har en förmåga att (be)döma kvinnor. Och kvinnor har en förmåga att suga åt sig skiten som svampar och anpassa sig för att nå självförbättring med målet att öka sina chanser att få en pojkvän.

Alla tjejer blir någon gång under sitt liv kallade”hora, slampa, skabbig, äcklig, ful, tjock”, av en kille. Dessa ord har, som Emma Björngard & Matilda Wallmon skriver, makten att utforma kvinnor i vårt samhälle. Vi blir utseendefixerade och plötsligt handlar allt om kläder, smink och hur man snabbast ska gå ner i vikt och ta världen med storm. För att vi (!?!) ska känna oss nöjda med oss själva.

Emma och Mathilda beskriver vidare hur, som om inte det vore nog, man som tjej plötsligt börjar ta dessa idiotkillar på orden. Jag kanske är ful? Jag kanske är tjock? Vissa tjejer börjar skära sig...

Jag har då hittills aldrig hört om ett fenomen med en massa killar som kontinuerligt återskapar en självskärarkultur, även om det naturligtvis finns en hel del killar som skär sig och som jag skulle vilja ge en kram. (Mejla mig om jag har fel.) 

”Unga tjejer som skär sig själva för att de mår dåligt”
har ju redan på något sjukt sätt blivit uttjatat. Det är liksom något klyschigt över tjejen som börjar skära sig för att hon känner sig som ett ufo och bär på en outhärdlig smärta av att känna sig osynlig.

- En smärta så stor att den kräver ett fysiskt uttryck, sipprande vackra blanka röda droppar. Ett sår som svider satan i harmoni med själen. Ett hjärta som krossas, av en kille, av en kultur som kräver att man passivt sitter och väntar på att godkännas. Bredvid ligger en tjejtidningsartikel upslagen, där man kan läsa om hur vackert det är med självförtroende som syns på ytan.    



Emma och Mathilda, tack för att ni tar upp denna fråga, brudar!

Men
vi får inte glömma att det faktiskt är vi tjejer som tillåter killarna att splittra oss, om man ska se på det krasst. Då vi skyller på killar och säger att vi hatar män, att de står för all ondska, t.o.m. att de är djur, ger vi dem rent logiskt makten för den rådande ordningen i present. Genom att skylla ifrån oss överlämnar vi kontinuerligt makten åt män. Och vi fortsätter att agera utifrån vår underordnade position, eftersom vi tror att vi kan vinna något på det. Ett bröllop? En glamorös "allakillarsdrömtjej/rik hemmafru-status som alla andra tjejer avundas?

Det bästa är att fråga sig själv vad man får ut av att ställa upp på skiten? Det är ju genom att vi ställer upp på att tävla med andra tjejer som killarna får som dom vill och lyckas behålla makten. – De är subjekt enbart genom att vi görs till objekt. Vi bekräftar deras makt genom att fjolla oss.

Kanske behöver inte patriarkatet krossas genom en välplanerad kupp? Det kanske räcker med att vi skiter blankt i de idiotiska krav som heteronormen lägger på oss i form av utseendesfixering och passivt fnittrande? Visst, vi heterosexuella tjejer vill gärna träffa en trevlig kille att vara med. Men till vilket pris, liksom? Är det inte dags att vi börjar känna efter vad vi själva mår bra av och genomför de projekt som är viktiga för oss? Behöver vi verkligen män för att känna oss älskade? För att känna att vi har uppnått något?

28406-13

Det gäller att komma till den punkt då man bara kan skratta åt en kille som försöker få en att känna sig ful och otillräcklig för honom. Det ligger liksom ingen äkta prestige i att bli godkänd av en utseendesfixerad kille. Vem är han att bedöma det?

Det är liksom inte en frågeställning för mig hur någon annan person tycker att jag ser ut. Ibland sminkar jag mig för att jag trivs med det, ibland har jag viktigare saker för mig att bry mig om. Sen kan idiotkillarna tycka vad de vill. Haha. 

Jag är stark och smart och jag vågar. Jag vill, jag kan, jag törs! Jag kämpar för att nå mina mål som jag själv har satt upp. Sen kan idiotkillarna kalla mig okvinnlig, bitchig och oattraktiv om dom vill.

Jag glider vidare...

/rosakatten


P.S. Om du som tjej känner igen dig i rävsaxen mellan att vilja nå någonstans och att känna ett kollektivt osynligt motstånd så fort du försöker ta för dig: Du är inte ensam!

Jag vill kanske egentligen att folk ska tro att det är en medfödd gåva att folk lyssnar på mig. Det är det inte. Jag har fått kämpa. Och jag kan ge mig fan på att jag har kämpat tio gånger så hårt som mina manliga gelikar. Att jag som pytteliten kort tjej öppnar käften går helt emot vad omgivningen förväntar av mig. Man bryter normen vilket skrämmer skiten ur folk så fort man piper minsta lilla.

- Ursäkta, men jag hade tänkt att existera lite här om det går bra.

Nope, jag hatar inte män (ödslar inte tid på sånt ;) Däremot är jag för strikt meritokrati.

Så ge inte upp, alla underbara härliga störtsköna brudar som vill, som kanske ännu inte har listat ut hur man gör, men som varje dag tar för sig
en liten bit till...


Skam den som ger sig...

Skam den som ger sig...


Vi hade kämpat i över ett år i vår lilla jämställdhetskommitté.

Målet var att få fullmäktige att äntligen godkänna en jämställdhetspolicy för kåren. Policyn hade fått avslag hela tiden under ett års tid - med hänvisning till att någon punkt hit eller dit skulle ändras. Vi hade tappat räkningen på antal gånger som den hade fått avslag.

En ful strategi?
Till slut började vi undra om FUM lekte med oss och hänvisade till ändringar bara för att de inte ville ha någon jämställdhetspolicy alls?

Hur som helst var det FUM - möte igår och vår policy var plågsamt långt ner på dagordningen. Polarn kom på idén att fördriva tiden med att föra statistik över antal yttranden som gjordes av kvinnor vs män.

Ett seriöst förslag?
Till slut skulle policyn diskuteras och i vanlig ordning ville man att vi skulle utforma en likabehandlingspolicy i stället. Vi hade fått rutin på diskussionen och bemötte argumentet med att det var en jättebra idé och att personen i fråga var välkommen att utforma en sådan (och försöka få igenom den i FUM... haha).

Grattis kåren!
Ytterligare en känslig fråga var att kåren skulle verka för en jämn könsfördelning. Här fick vi ta i och påminna om att detta inte var något nytt eller kontroversiellt och att liknande dokument är praxis i alla organisationer idag och att det vore trevligt om kåren kunde leva upp till samma nivå som övriga näringslivet.

- Sånt som små CV-kåta ekonomer lyssnar på och till slut var ingen emot i alla fall och policyn trädde i kraft med omedelbar verkan.


P.S. Matchen slutade 17 - 83 till killarna.... eller, jag orkade inte sitta kvar hela mötet men jag tror att ni förstår varför kåren behöver en jämställdhetspolicy, och kanske, varför det tog så jävla lång tid att klubba igenom den.


Heder åt alla oss vardagsfeminister!
Vi kämpar varje dag med olika saker som att hitta en diskusssionsnivå som gör att folk inte är rädda för att lyssna, med att förklara varför det är sjukt att det heter talman och inte talperson, med att hitta ett enkelt sätt få folk att fatta att rasism, sexism och homofobi etc hänger ihop... Lätt är det inte, det ska gudinnorna veta. Så applådera er själva!

Jag applåderar mig själv i alla fall, hur som helst. Och vill även passa på att gratulera en viss kår till den nya jämställdhetspolicyn!
/rosakatten


P.S2. Kommentarer mottages tacksamt - det värmer verkligen

Mama never told me love would leave me so damn blue...

Mama never told me love would leave me so damn blue...


Jag och min kompis har kommit fram till att våra ”i-princip-ex” (två idiotnördar) har samma störning. (Jag och kompisen har fetisch på nördar eftersom vi gillar smarta killar med särintressen. Nu råkar just dessa nördar vara idioter också.)


Minsta gemensamma nämnare för våra idiotnördar:  

  • en fascinerande talang för att räkna matte
  • tragiska barndomstrauman (den stora ursäkten)
  • väldigt få kontakter med den sociala världen utanför
  • orealistiska kvinnoideal, hellre porr än äkta vara
  • en vana att göda sina egon genom att göra oss illa
  • en oförklarlig dragningskraft som gör det omöjligt för oss att säga upp kontakten trots otaliga anledningar
Ska vi, lite glamouröst, kalla det Carrie/Mr Big-syndromet? Eller är det bara allmänt skabbigt? (Mr Big är ingen klassisk nörd, men ni fattar...)


De fem frågorna som jag och kompisen har sökt svaren på genom åren:
 

Fråga 1:
Varför uppskattar inte våra nördar att vi är deras enda (flick)vänner och behandlar oss därefter?

Svar:

Våra puckonördar har lyckats lära sig allt i livet utom att en sund relation innebär ett meningsfullt utbyte. För dom handlar det om att tävla och försöka vara minst sårbar i relationen. Tydligen kan man vara 25+ och tro att relationer handlar om att sätta sig på den andra och om att ha minst att förlora i känslokapital....

Fråga 2:
Varför är dom snälla ena dan och taskiga andra dan?

Svar:

Att vara snäll ena dan och sedan vara förbryllande taskig i direkt anslutning till föregående snällhet är en fin gammal manipulationsteknik för att få ett bra psykologiskt grepp över någon. Men jag stannar inte vid denna vedertagna förklaring.

Logiken är följande: Syftet med att göra oss svartsjuka på lek eller ”ge oss bantningstips” är att testa hur pass ledsna vi blir. 

Syftet är dock inte enbart att testa var gränsen går. Om man kan göra en person ledsen hela vägen rakt in i hjärtat, då har man ett kvitto på att den personen bryr sig om en. Det hela går ut på att provocera fram en reaktion.

Och naturligtvis säger jag och min kompis ifrån ideligen och hotar tomt med att säga upp kontakten vid varje incident. Vi brukar utgå ifrån att "den här gången har vi verkligen sagt ifrån: At first I was afraid; I was petrified...na na na... girlpower girlpower... na na....eh.... öh?"

I själva verket har vi inte åstadkommit något annat än att idiotnördarna är utomordentligt nöjda då deras egon pöser upp till ytterligare dimensioner. När dom vill mäta hur mycket vi bryr oss om dom, då sårar dom oss och kollar hur pass hårt det tar. Ju ledsnare vi blir, desto mer smickrande för dom.

Idiotnördarna behöver tydligen denna kick. De känner sig inte hyllade av övriga världen, och deras liv går ut på att bevisa att de egentligen är bättre än alla andra, samt att det är dom själva som har valt detta utanförskap. De behöver bekräftelse. Trist att dom inte testar vetenskapligt hur pass glada vi blir av att dom är kärleksfulla i stället... Men varför testa nya grejer när det gamla receptet funkar så bra på oss?

Fråga 3:
Varför står vi ut med dom?

Svar:
Jag lovar att återkomma med ett svar efter en sisådär 10 års terapi och analys. Möjligen är det nåt tjall med min egen uppväxt - ensambarn och allt.

Fråga 4:
Varför går det inte att säga upp kontakten trots att det vore bäst för alla inblandade?

Svar:

Anledningen till att det inte går att klippa med dom kan delas in i kategorier:  
a)      Det är synd om dom. "Han har ju ingen annan än mig som förstår honom".

b)      De har ju inte haft samma möjligheter till personlig utveckling, knäpp uppväxt – måste man ju förstå, "han är ju som han är",  "det är ju inte illa ment, bara lite social inkompetens", "ingen är perfekt".... osv

c)      Det är ju synd att sabotera sitt nätverk, för man hjälper ju varandra och vänner är bra att ha. Särskilt nördar - Alla flickor borde ha en. (En normal kärleksfull nörd, that is) 

d)      Ok, sanningen: Vi som medelmåttiga akademiker ser upp till dem och deras prestationer.

e)      De är ju väldigt speciella som personer och de är intressanta att prata med. (I skarp kontrast till alla mainstream-människor man känner, som iofs är normala att ha att göra med.)

f)        Den onda cirkeln: Man vill liksom inte erkänna att man har lagt år av energi förgäves på en idiot, så därför ursäktar man hans beteende inför sig själv. Det var nog sista gången, nu har han lärt sig att jag sticker om han inte... (yeah right!)

Fråga 5:
Vad är det för fel på mig och kompisen som dras till dessa idiotnördar? Vad är det för ett konstigt missbrukarbeteende vi uppvisar i relation till dessa killar?

Svar: Den uppsättning defekter hos mig och polarn som ligger till grund för vårt dumma agerande kan delas in i följande kategorier:

a)      Vi är för snälla och har en orubblig tro på personlig utveckling.

b)      Vi förväxlar svaghet med styrka ”jag är stark som tål att ta skit, tur att detta inte händer någon liten fjortis i string som tror att analsex är ett minimikrav för att få ha pojkvän”. Detta är för övrigt fett självbedrägeri. Sanningen: Det är bara mesiga korkade brudar som tar samma skit år efter år. Och det är precis vad vi två är i denna situation med dessa idiotnördar.

c)      Vi har vant oss. Vi beter oss som två heroinister!

d)      Vi verkar gå igång på den outtömliga ouppnåelighet som dessa killar erbjuder. (Carrie-sjukan)          

e)      Vi vill väl gärna ha någon att se upp till. Vilket är det mest patetiska av allt. Man är väl ingen liten unge heller. För vi har väl växt ifrån NKOTB-syndromet?


För att citera Carries voiceovers: "Did I ever really love Big, or was I addicted to the pain…"
Heroingirl

Akta er för idiotnördsyndromet, flickor! Det är inte värt besväret. Jag lovar att det kryllar av bra killar, eller varför inte tjejer, där ute och det enda som en idiotkille bidrar med är att hålla en bra kille på avstånd. Den fetaste otjänst man kan göra sig själv är att försöka förklara "Kärlekskunskap, 5p" för en idiotnörd. Älska någon som fattar grunderna i stället.
 
Er vän i cyberrymden,
rosakatten
P.S. Kommentarer mottages tacksamt D.S
Bilden är från www.graphicwitness.org

Lundtans pinuppor

Lundtans pinuppor

Lundtans pinuppor

(För att undvika missförstånd; Jag har ritat den håriga....)

C.I.A och bröllopsresor

C.I.A och bröllopsresor

- Ja, hejsan. Lisa Edman heter jag. Har jag kommit till C.I.A? Vad bra, då skulle jag vilja beställa ett flygplan. Jag ska på bröllopsresa och jag tänkte att det vore romantiskt om vi kunde flyga runt och stanna på lite olika militärbaser, Egypten tänkte jag...ja vad bra... och så vill vi så gärna uppleva den uzbekiska landsbygden.... Fint! Då säger vi det....

* USA har via sin ambassad i Stockholm meddelat regeringen att ingen information om planen finns att lämna ut. (
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11069592.asp)


Lundtan störtdyker!

Lundtan störtdyker!
- nu nere på
 kvällstidningsnivå

Efter en lång karriär som respekterad kårtidningsjournalist har jag valt att lämna redaktionen i protest mot senaste numrets framsida. – En blondin med jättetuttar. Enligt illustratören själv är det ett helt okej sätt att framställa kvinnor på, eftersom bilden inte är ett riktigt foto. (Nej, då hade den väl varit i klass med Fibban...) Och självklart måste vi ha i åtanke att illustratören är en kvinna.

Vilket jävla skitsnack!
Samma argument försökte man lugna mig med då jag fick ett rejält utbrott över ett plumpt bögskämt som man hade den dåliga smaken att publicera i förra numret. En av kreatörerna bakom detta tilltag var nämligen själv homosexuell, så det hela var tydligen helt i sin ordning. Kan någon förklara den logiken för mig? Och förresten tror jag knappast att läsarna håller reda på vilket kön eller vilken sexuell läggning enskilda redaktionsmedlemmar har.  Hade någon tyckt att judeskämt var okej substans att trycka?

Framsida nästa nummer?
Rasistisk bild

Inget ifrågasättande
Jag har under årens lopp försökt få redaktionen att inse att media har ett ansvar för budskap och symboler som sprids ut. EC är antiintellektualismen personifierad och kidsen sväljer vad fan som helst med hull och hår. Hur ska det gå för wannabe-bratsen om vi lär dom att återskapa en homofob och tuttfixerad kultur? 

Alternativkostnaden för en rakad mutta
Jag undrar vad man förlorar på att skippa tuttar, bögskämt, sexistiska symboler mm? Det går väl att göra en bra tidning ändå? Okej, ett par tuttar på en framsida är väl inte hela världen kan man tycka, men många tuttar små.... :)

Lundtan, you know that I love you!
Det spelar ingen roll att du är en innehållslös skräptidning som egentligen inte förtjänar att förknippas med akademin. Det gör ont att lämna dig, men jag kan inte kompromissa längre med mina ideal. Hoppas vi ses igen, älsklingstidningen.

Kram,
rosakatten